jag sa att jag vill bara spy upp allt det jobbiga och börja om. men du sa att det går ju inte, och det är ändå för sent nu. och jag visste att du hade rätt, och jag visste att allt jag kunde göra var att gömma det jobbiga och hoppas på bättre tider.
Tiden.
Vad är det? Jag tänker alldeles för mycket på tiden, särskilt vid vissa tillfällen, som födelsedagar, semestrar, lov, när sår läker, när jag börjar eller slutar läsa en bok, när jag börjar eller slutar saker i allmänhet (skoldagar, uppsatser, noveller, telefonsamtal, andra samtal, bilturer, bergochdalbanor, resor, år och promenader till exempel). Jag är rädd för tiden, på sätt och vis, men ändå inte. Jag är fascinerad av den, och att jag inte förstår den gör den skrämmande.
Ibland undrar jag om tiden verkligen finns, eller om det var någon person någon gång som kom på att man borde kalla den där förändringen något. Tiden är ju så naturlig, att den liksom är svår att upptäcka. Den är så diskret att jag till och med tvivlar på dess existens.
(Och är tiden ett abstrakt eller ett konkret substantiv?)
Vad tiden än är, ska jag se till att ta vara på den bättre från och med nu. Inga fler bortslösade minuter. I år ska jag börja leva på riktigt.
Kommentarer
Trackback
