ambitionsarefailing

Note (till dej, du vet vem du är): Det skrämmer mig att du börjat kännas som en syster. Det skrämmer mig av flera anledningar: 1: Jag vet inte om du tycker samma, om du älskar mig som en syster. Och det vore ju hemskt om inte ens ens familj älskade en. 2: Jag är så rädd att förlora dig.

(Bara så du vet.)

Note: Ensamtid är underskattat. Att vara ensam är jätteskönt. Inte varje dag, inte alltid, men ibland behövs det verkligen. Man behöver inte ens vara helt ensam, man kan vara ensam i ett rum, i ett hus där det finns andra. Man kan vara för sig själv på bussen, bara man inte måste prata med någon. Vara för sig själv med sina tankar och vila.

Note: Hur kommer det sig att dörrar är så skrämmande? Jag menar en vanlig, fysisk dörr. Varför är den så läskig? Är det att man aldrig riktigt kan veta vad som väntar bakom, även om man öppnat den hundratals gånger innan (man kan ju ändå se vad som är bakom just den här gången, något kan ha förändrats)? Är det förändringen vi är rädda för? Dörrar stänger in, skämar av. Är det därför?

Dörrar används även ofta metaforiskt, bidrar det till att även en fysisk dörr kan verka skrämmande? Jag har hört att läraren kan visa en dörren men man måste själv öppna den, och stirra dig inte blind på en stängd dörr det kan finnas en öppen bredvid. Dörren kan här betyda en möjlighet, potensial. Möjligheter är ofta skrämmande på något sätt, ofta behöver vi ge upp eller riskera något, för det mesta trygghet, när man tar en möjlighet, eftersom möjligheter man tar (oundvikligen?) medför förändring. Det är lätt att se dörrens koppling till möjligheter, eftersom man aldrig vet exakt vad som finns bakom. Är det för att man kopplar dörrar till möjligheter de är så skrämmande?

Andra, metaforiska, uttryck jag hört om dörren i är: kärlekens dörr är svår att öppna och svår att stänga och att där kärleken tittar in genom fönstret går olyckan ut genom dörren. Här är dörren, enligt mig, mer en symbol för avskärmning. Bakom dörren finns kärleken, öppnas dörren kan man gå in till kärleken/kärleken kommer ut till en. Eller så går olyckan genom dörren, och försvinner bort från dig. Avskärmning är skrämmande, och även här handlar det om möjligheter. Stänger man en dörr, skärmar av något, tar man bort en möjlighet man kunde ha använt. Att ta bort möjligheter är lika läskigt som att använda dem. Är det därför fysiska dörrar är så skrämmande?

Jag vet inte varför dörrar är läskiga, de bara är det. Kanske är det bara jag som tycker det. Kanske inte.

Note: Ibland är morgonen den vackraste tiden på dagen. För det mesta, faktiskt. Gryningen spräcker upp nattens enformiga mönster i ett spektrum av färger. Man sover oftast då, men det är fantastiskt vackert. Du borde kolla efter.