xcvhjk
-I must be fucking mental
-No, you're not
-Then what just happened?
.....
-Okay, so maybe you are mental
V(arma avtryck efter din hand)
Hon blickade desperat ut över de grå vågorna. Hennes hår blåste i ansiktet och vågorna var så höga att hennes lilla bår nästan slog över. Men bara nästan. Inget land i sikte, ingen annan båt, ingen människa eller ens en fiskmås. Det stormade och alla var inne, hemma, trygga. Utom hon, och hon fällde inte en tår. Hon visste att om hon gjorde det skulle hon falla sönder totalt sen.
like when I asked you "How do you like it here on earth?" and you said "I'd like to kiss you"
"Jag har ingen aning om vad jag vill."
"Inte ens lite?"
"Jo, okej då, lite. Men hur vet du vad du vill?"
"Det vet jag inte. Men jag typ känner det på mig. Som den där leken, du vet."
"Livet?"
"Nej, den när man satt i en ring med en i mitten och..." (avbruten)
"Jaha, den ja. Är det så det känns när man vet något?"
"Nej, men lite."
"Vet du vem du är?"
"Nej, men kanske på ett ungefär. Gör du?"
"Ibland tror jag det. Men bara nån gång varannan månad eller så."
"När var senaste gången?"
"Hmm, i fredags på bussen."
"Jaså. Hur stor tror du världen är?"
"Världen? Du menar som jorden? Eller allt liksom?"
"Allt."
"Den är nog större än någon människa kan förstå. Ibland när jag tänker på det får jag svindel. Eller det känns som svindel i alla fall. Har du någonsin provat att kolla upp på stjärnorna och liksom riktigt tänka på avståndet och allt som finns så långt bort?"
"Många gånger. Visst är det läskigt?"
"Mm."
Och himlen var oskyldigt blå.
Det var en gång en flicka som sprang över tågperrongen i gryningen. Hon skulle ta tåget till en stad några mil bort, där hon skulle vandra runt på gatorna och ta kort och tänka och sånt. Hon hade inte berättat det för någon, eftersom de skulle sagt att det var slöseri med pengar att köpa en dyr tågbiljett bara för att gå runt i en stad alldeles ensam. Även fast staden var väldigt vacker, fylld med gamla hus och äppelträd. De skulle till och med fått flickan att ändra sig, fått henne att inse att det faktiskt var slöseri, och eftersom hon var medveten om det hade hon inte sagt något. En man ropade något efter henne som hon inte hörde. Hon visste inte varför hon sprang, hon hade bara lust att springa helt enkelt. När hon var framme vid tåget stannade hon och kollade på klockan. Fem över halv sex visade den. Det var en gammal klocka som hon ärvt efter sin mormor, den hängde i en guldkedja runt hennes hals, som en ständig påminnelse om att tiden aldrig stannar, inte för någon.
Eftersom tåget inte skulle åka på en bra stund gick hon inte in utan tittade på soluppgången istället. Det var en fin morgon, bara några enstaka moln syntes på den svagt rosafärgade himlen. Hon vände sig om för att titta efter mannen som ropat efter henne, men såg ingen. En kylig morgonvind svepte över hennes ansikte och och hennes hår flyttade om sig lite. Hennes strumpbyxor var alldeles för tunna för en kall höstmorgon som denna, precis som hennes kofta. Men hon hade velat vara särskilt fin idag, eftersom hon skulle göra en alldeles särskild utflykt. Egentligen visste hon inte varför det var en alldeles särskild utflykt, hon bara kände på sig att den här dagen skulle bli en viktig dag på något vis. Alltså hade hon klätt sig i fina kläder som råkade vara alldeles för kalla, och även fast hon stod där och huttrade i vinden ångrade hon sig inte.
Det stod nu fler människor på perrongen, hon hade inte märkt när de kom, men plötsligt blev hon mycket medveten om deras existens. Det var en brokig samling människor som stod där på perrongen. En mamma med tre barn, alla tre verkade vara i 4-års åldern ungefär och alla tre gäspade nästan konstant. Hon undrade om de var trillingar, men de var inte särskilt lika varandra. Sen var det en man i kostym med en portfölj i vänster hand och en mobil i höger. Han höll telefonen mot örat en lång stund, men om han ringde verkade ingen svara. En bit bort stod två killar i 19-års åldern. De verkade inte känna varandra, och den ena var lång och ganska smal, med ljust lockigt hår och ett gitarrfodral i ena handen. Den andra var också lång och smal, men hade mörkt hår och en kostym som inte riktigt passade på honom. Han verkade obekväm i den, drog oupphörligen i nederkanten på kavajen och stod inte stilla med fötterna. Ändå verkade han inte nervös. Vidare fanns det en sliten, rödhårig kvinna som stod och rökte, en gravid ung kvinna, hon kan inte ha varit mer än sjutton, en vithårig man i 70-årsåldern och ett par med barnvagn.
Nu började folk gå på tåget, och flickan följde de andras exempel. Hon tog en plats i mitten av tågvagn 2, mittemot den unga mannen som verkade så obekväm i sin kavaj. Strax eftre det kände hon hur tåget började rulla, och när hon kollade ut genom fönstret såg hon tågstationen några hundra meter bort.
Fortsättning följer.
Eftersom tåget inte skulle åka på en bra stund gick hon inte in utan tittade på soluppgången istället. Det var en fin morgon, bara några enstaka moln syntes på den svagt rosafärgade himlen. Hon vände sig om för att titta efter mannen som ropat efter henne, men såg ingen. En kylig morgonvind svepte över hennes ansikte och och hennes hår flyttade om sig lite. Hennes strumpbyxor var alldeles för tunna för en kall höstmorgon som denna, precis som hennes kofta. Men hon hade velat vara särskilt fin idag, eftersom hon skulle göra en alldeles särskild utflykt. Egentligen visste hon inte varför det var en alldeles särskild utflykt, hon bara kände på sig att den här dagen skulle bli en viktig dag på något vis. Alltså hade hon klätt sig i fina kläder som råkade vara alldeles för kalla, och även fast hon stod där och huttrade i vinden ångrade hon sig inte.
Det stod nu fler människor på perrongen, hon hade inte märkt när de kom, men plötsligt blev hon mycket medveten om deras existens. Det var en brokig samling människor som stod där på perrongen. En mamma med tre barn, alla tre verkade vara i 4-års åldern ungefär och alla tre gäspade nästan konstant. Hon undrade om de var trillingar, men de var inte särskilt lika varandra. Sen var det en man i kostym med en portfölj i vänster hand och en mobil i höger. Han höll telefonen mot örat en lång stund, men om han ringde verkade ingen svara. En bit bort stod två killar i 19-års åldern. De verkade inte känna varandra, och den ena var lång och ganska smal, med ljust lockigt hår och ett gitarrfodral i ena handen. Den andra var också lång och smal, men hade mörkt hår och en kostym som inte riktigt passade på honom. Han verkade obekväm i den, drog oupphörligen i nederkanten på kavajen och stod inte stilla med fötterna. Ändå verkade han inte nervös. Vidare fanns det en sliten, rödhårig kvinna som stod och rökte, en gravid ung kvinna, hon kan inte ha varit mer än sjutton, en vithårig man i 70-årsåldern och ett par med barnvagn.
Nu började folk gå på tåget, och flickan följde de andras exempel. Hon tog en plats i mitten av tågvagn 2, mittemot den unga mannen som verkade så obekväm i sin kavaj. Strax eftre det kände hon hur tåget började rulla, och när hon kollade ut genom fönstret såg hon tågstationen några hundra meter bort.
Fortsättning följer.
