will you be young forever with me?
"it's better to burn out than to fade away"
känner dina andetag
Jag borde verkligen sova nu. Men vill bara ligga här och gråta och ångra mig ett tag till först. Snälla?
kärlek.
Det skulle inte förvåna mig om någon en dag kom fram till att kärlek inte finns och hade rätt. Jag skulle säga, haha, vad var det jag sa! I alla fall idag. Idag finns inte kärlek för mig. Men vad vet jag. Jag har ju aldrig vart kär.
we'll fall far behind
Livet är komplicerat. Jag vet ju det.
Ändå blir jag lika förvånad varje gång det inte löser sig av sig själv.
if you got the money
när jag sa att jag inte ville vara med längre, sa du att jag inte hade något val, och att om man har gett sig in i leken får man leken tåla. jag sa att jag inte gett mig in utan blivit mest bara blivit inslängd och du suckade och himlade med ögonen, och sa att jag hade fel.
i told you, i don't belong here
Jag läste just något som extremt mycket beskriver hur jag känner mej :
"[...] Och jag tänker, varje dag, hur jag lever i ett slags mellanting. För här är jag uppväxt och här lever jag, men det här är inte min plats. Det är som om jag är artig och lugn på ytan, ganska självständig och gör lite som jag vill, men inom mig finns alla dessa känslor och tankar och världar. Jag vill uppleva dem. [...] Jag har vänner, en underbar familj och trivs i min skola. Men jag känner mig så ensam. Så ensam. För ingen förstår mig. Ingen ser den här världen som jag gör. [...]"
jag sa att jag vill bara spy upp allt det jobbiga och börja om. men du sa att det går ju inte, och det är ändå för sent nu. och jag visste att du hade rätt, och jag visste att allt jag kunde göra var att gömma det jobbiga och hoppas på bättre tider.
Tiden.
Vad är det? Jag tänker alldeles för mycket på tiden, särskilt vid vissa tillfällen, som födelsedagar, semestrar, lov, när sår läker, när jag börjar eller slutar läsa en bok, när jag börjar eller slutar saker i allmänhet (skoldagar, uppsatser, noveller, telefonsamtal, andra samtal, bilturer, bergochdalbanor, resor, år och promenader till exempel). Jag är rädd för tiden, på sätt och vis, men ändå inte. Jag är fascinerad av den, och att jag inte förstår den gör den skrämmande.
Ibland undrar jag om tiden verkligen finns, eller om det var någon person någon gång som kom på att man borde kalla den där förändringen något. Tiden är ju så naturlig, att den liksom är svår att upptäcka. Den är så diskret att jag till och med tvivlar på dess existens.
(Och är tiden ett abstrakt eller ett konkret substantiv?)
Vad tiden än är, ska jag se till att ta vara på den bättre från och med nu. Inga fler bortslösade minuter. I år ska jag börja leva på riktigt.