ambitionsarefailing

Jag är medveten om om mitt hjärta hela tiden. Konstant. Det har varit så i några veckor nu. Ibland gör det så ont, så ont att jag bara vill skrika och dra ut det och trampa på det för att det ska sluta. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte kan hjälpa att det gör ont, att det inte är hjärtats fel. Egentligen är det nog mitt fel, efter allt vad jag har låtit det genomgå. Ibland bultar det snabbt, snabbt snabbt snabbt. Då vill jag mest ta av mig skorna och springa fram och kyssa dig, för mitt hjärta har fått för sig att ditt bultar när du ser mig också. Det tror inte jag, vi är lite oense om den saken, jag och hjärtat. Det händer att det nästan stannar också, det är det värsta. När allt bara känns deprimerande och allt jag kan tänka på är hur gråa molnen är och hur långt borta du är. Ibland bultar det lätt, och då bara måste jag le. När jag tänker på vissa saker, som oftast är mina vänner, bultar det så lätt och allt känns så himla bra. Då kan jag inte hjälpa det, utan jag måste le, bara lite grann.

Det konstiga är att hjärtat växlar så snabbt. Det kan inte bestämma sig. Slår inte likadant för en minut ens, vilket är lite förvirrande. Jag vet inte om jag ska trösta eller vara glad för hjärtats skull menar jag. Jag tror att det här är något hjärtat och jag behöver prata om.

Jag är hela tiden  medveten om om mitt hjärta.  Det har varit så i några veckor nu. Ibland gör det så ont, så ont att jag bara vill skrika och dra ut det och trampa på det för att det ska sluta. Men jag gör inte det, för jag vet att det inte kan hjälpa att det gör ont, att det inte är hjärtats fel. Egentligen är det nog mitt fel, efter allt jag har låtit det gå igenom. Ibland bultar det snabbt, snabbt snabbt snabbt. Då vill jag mest ta av mig skorna och springa fram och kyssa dig, för mitt hjärta har fått för sig att ditt bultar när du ser mig också. Det tror inte jag, så mankan säga att vi är lite oense om den saken, jag och hjärtat. Det händer att det nästan stannar också, det är det värsta. När allt bara känns deprimerande och allt jag kan tänka på är hur gråa molnen är och hur långt borta du är. Ibland bultar det lätt, och då bara måste jag le. När jag tänker på vissa saker, som oftast är mina vänner, bultar det så lätt och allt känns så himla bra. Då kan jag inte hjälpa det, utan jag måste le, bara lite grann.

Det konstiga är att hjärtat växlar så snabbt. Det kan inte bestämma sig. Slår inte likadant för en minut ens, vilket är lite förvirrande. Jag vet inte om jag ska trösta det eller vara glad för hjärtats skull menar jag. Jag tror att det här är något hjärtat och jag behöver prata om. Vi har nog ett kommunikationsproblem.