And when I press the keys it all gets reversed, the sound of loneliness makes me happier
Jag gick och la mej för 3 och en halv timme sen nu, och sen dess har jag bara legat och tänkt på sorgliga saker. Ändå har jag inte tänkt mycket på nån sak, inte tillåtit mig eftersom jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta vad som skulle hända då. Nätter, veckor av den där känslan. Den sitter några centimeter över naveln, men liksom långt in, precis mellan magen och ryggen skulle jag tro, så man kan inte komma åt den. Den gör mig gråtfärdig, tårkanalerna är ständigt redo, men släpper aldrig ut tillräcklig många tårar för att det ska hjälpa. Som nu, ungefär, fast värre. Det enda som hjälper är gråtattacker, men man vet aldrig om det blir värre eller bättre efteråt, och kramar, men det hjälper bara tillfälligt. Och öl och sånt, förstås, men det hjälper bara jättetillfälligt och ibland blir allt bara värre.
puss.
